Åsa här!

Idag var det egentligen tänkt att jag och Donnan skulle träna dressyr. Taggad av söndagens pass i ridhuset då hon visade sin bästa sida och gick bättre än nånsin såg jag verkligen fram emot dressyrträningen!

Nu ville ju vädergudarna ngt annat så med snömodd/drev och blåst kändes det inte så lockande att köra några längre sträckor med hästsläp. Dock är det inte så långt till min hopptränare (ca 3km) så styrde lite snabbt om det till hoppträning istället. Med en flexibel tränare som fixar och donar lyckades jag få en tid tidigare ikv :)

Mannen jobbade länge så efter en del pusslande, en överseende man som lät mig hållas och överenskommelse om att hämta upp barnen i ridhuset tänkte jag att det går nog!
Fixade färdigt hästen, in i släpet, på med overallerna på kidsen och stuvade in dem i bilen och iväg!
I alla fall vår lilla grusväg, svänger upp på den lite större grusvägen...och stopp! Kommer varken fram eller tillbaka. Skit!! Tittar lite längre fram, där det ska vara en rätt bred grusväg, drivor från vänster, det går nog bara jag kommer loss! Men det var just det jag inte gjorde...
Ut med Honey som tänkte "Jippi! Leka i snön!" och försökte dra iväg med mig. Pulsade till stallet,tillbaka igen. Av med släpen, som tur var hade mannen kommit vid detta laget, vända den, loss med bilen, in på gården m bil och släp igen. Bara att plocka av och packa in sakerna igen :(
Drivorna - Åsa: 1 - 0
Nästa match: uppskjuten tillsvidare :/
Suck!
Vill ha ngt Jeep-liknande med aWD!!! Men undrar om det hjälpt...ska bli spännande att se hur det ser ut imorgon...eller inte :/

Åsa här :)

Vintern ser ut att stanna ett tag...minusgrader så långt ögat ser (enligt SMHI iaf)...Lite småjobbigt, men det kunde varit värre! Vår grusväg är för en gångs skull helt ok att köra släp på så nu håller jag tummarna för att det inte kommer mer snö...

Jag och Honey jobbar på. Efter en bearbetning av Camilla Alexandersson (equiterapeut) förra torsdagen känns hon superfin och jobbar på bra :) Bara matte som ska hänga med ;) Min pålle är en MYCKET bestämd dam som vet hur saker ska vara (iaf hur HON vill ha det) men hon är faktiskt rätt klok för gör jag "bara" rätt blir det rätt så trots sina unga år är hon en bra läromästare, åt lilla mig i alla fall.

Igår var det hoppträning :) Vi började med en liten travserie där vi fick till en del bra språng, fortsatte sedan med att öva linjer och svängar. Jag har svårt med långa anridningar...Tycker det är mycket lättare att vända upp mot hinder "ur sväng" och tror nog jag kommit på varför (men egentligen ingen nyhet, har hört det förr - eller hur Linda?)

Jag glor för dåligt. Eller för bra. Beror på hur man ser det. Först tittar jag inte på hindret och sen stirrar jag mig blind på det och ser bara det. Dags att lägga om taktik. Vet inte varför jag lagt mig till med denna fula ovana.

Jo kanske. Honey är ju likt ett asplöv, ett väldigt torrt sådant, och darrar lätt till i vinden mao hon är VÄLDIGT vaken och då gäller det för matte att vara minst lika vaken, annars är jag minst en halv häst efter sidled eller längsled ;P Detta har gjort att jag omedvetet(?) hållit koll på Honeys öron(!?! don´t ask me why...) för att kunna stämma av och hänga med. Men nu har hon ju blivit lite äldre och lite lugnare så är nog dags för mig att titta längre än näsan (öronen) räcker. Med start igår. Helst i förrgår. Tror nog att jag ska öva på marken också, då kan jag ju "hoppa" varje dag! Borde ju gå rent praktiskt, kommer förstås att se löjligt ut men här ute är det ändå inte många som ser mig och så får jag ju motion på köpet ;)

Att Honey är på G vet vi ju redan, nu ska bara piloten också fatta galoppen sen kommer vi att bli farliga på tävlingsbanan! I alla fall så utmanar jag oss själva tilll att knipa fler "unghästrosetter" än tidigare år, eftersom det är det jag gör än så länge - tävlar mot mig själv   

Åsa här :)

Jag gillar egentligen riktig vinter...Så vackert! Tänk en vinterdag men några minusgrader, stålande sol och ett täcke med snö...
Jag har ett härligt minne från en juldag för ett antal (många!) år sedan då jag och några kompisar galopperade för allt vad tyglarna höll upp om en lång backe så snön yrde om öronen. Det var så härligt!!

Men nuförtiden uppskattar jag inte snön lika mycket, i alla fall inte om jag samtidigt ska (försöka) hålla igång Honey, utan sällskap ger jag inte ut på en "backgalopp" och när ridbanan ser ut som nedan är det inte lika kul...

Absolut inget fel på ridhuset, förutom att det blir ett större projekt att behöva ta sig iväg, bara det att det ligger en snötäckt grusväg emellan....  

Men jag tänker försöka i alla fall! Annars blir det ett skrittövningar här hemma istället. Ska bara övertala Honey om det också, hon tänker nog något helt annat när hon kommer ut i snön   

Hoppas snön blir kortvarig så vi kan fortsätta att hålla igång och förhoppningsvis känna lite tävlingsatmosfär om tre veckor   

Qui vivra verra...

Såhär efter jul och nyår är det lite tomt i plånboken samtidigt som det kommer de här nytt-år-räkningarna i hästvärlden; medlemsavgift, licens, ridhuskort...Dessutom har jag lyckats med att ha både hovslagare och equiterapeut samma månad samtidigt som fodertunnorna behöver fyllas på. Det är vid sådana tillfällen det man försöker att förtränga blir uppenbart - hur dyrt det verkligen är att hålla på med denna "hobby".
Jag har för längesedan slutat att kalla hästarna för min hobby. Det är inte en hobby när man har häst(ar) - det är en livsstil. Detta pga att trots att det är en del jag försakar för att ha RÅD och TID att hålla på med dessa djur skulle jag inte kunna tänka mig ett liv utan dem. Jag har vid några (dock väldigt få) tillfällen, när det varit som mörkast på hästfronten, tänkt - Nä nu slutar jag med det här med hästarna. Orkar inte och tänk vad mycket tid jag skulle få och vad jag skulle kunna unna mig (och mannen, hade blivit till en del SPA-weekends och vardagslyx...) för de pengarna istället!
Men jag hinner nästan aldrig tänka klart för blir avbruten av mig själv som då undrar hur tomt det inte skulle bli? Så länge jag kan minnas har jag nämligen beundrat och älskat dessa vackra djur och de har alltid varit en del av mitt liv och vars plats skulle vara svår att ersätta med något.
Jag skulle dessutom förmodligen bli en mindre glad och mer lat person och pengarna hade jag istället lagt på träningskort, fixa naglarna, gjort fräcka frisyrer, köpt märkeskläder - ja de hade säkert gått åt ändå!
Men att vara utan hästarna...nej de betyder något på ett djupare plan, de har alltid funnits där och är en oas i en stressig vardag. Dessutom en gång hästtjej alltid hästtjej ;))
Så därför är hästarna för mig inte bara en hobby utan ett sätt att leva - en livsstil <3

  Honey – eller Honeysuckle BS som hennes fullständiga namn är – och jag möttes för första gången för rätt så exakt 3 år sedan i en hage i Tåghusa utanför Sankt Olof i Skåne. Jag letade ny häst efter det att jag fått ta bort min kära Pilgrim endast 9 år gammal pga överridande tornutskott (sk kissing spines) i sadelläget. Pilgrim var min egen uppfödning och det kändes mer än väl att behöva ta bort honom. Den historian kommer jag att berätta en annan gång…

I mitt sökande efter ny häst var Honey inte den första jag träffade på. Jag börjde med att prova en 5-årig valack efter Maloubet de Pleville hos Lisen och Peder på Grevlundagården. Vilken häst! Att hoppa den var en dröm! Visserligen grön och pga sjukdom i unga år lite efter i utvecklingen, därav ett pris som en vanlig dödlig som jag hade råd med ;P Jag hade bestämt mig för denna oemotståndliga svettfux men tyvärr visade röntgen lite som jag inte vågade chansa på :’( Det var tungt att köra hem från den besiktningen och med den känslan den hästen gav vid hoppningen hade jag ju blivit (mer än lite) kräsen…

Jag fortsatte att leta häst och provade rätt många men var det inte det ena så var det det andra; ”Nja, för styvt avstamp”, ”För liten och ponnyaktig”, ”Har den verkligen kapacitet för 1,30…” många funderingar. När jag väl hittade en med bra känsla så var den för dyr, tyvärr hade jag ju bara en viss mängd pengar…inte olikt många andra som letar häst.

Min tränare var en god hjälp i letandet av häst och hon tipsade mig om en fin 4-åring som gått kvaliten och med bra möderne. Denna 4-åring var Honey…

Det var strax innan jul 2010. Jag och Linda tog en liten Österlentur då jag skulle prova två hästar i ridhuset på Svabesholm och på hemvägen svängde vi in om till Brita Stenpil i Tåghusa och kikade på Honey. En nyfiken brun dam med bläs och fyra vita fötter (dock svårt att se för all snö) mötte oss. Det var väldigt mycket snö och hon var inte riden på ett tag så jag kunde inte provrida då. Det skedde ca en månad senare då vägarna blivit farbara igen och Honey varit en stund hos Camilla Axelsson i Skurup (som ridit henne tidigare också). Honey gav en bra känsla, mjuk och fin och väldigt bra inställning till hoppning trots att hon eg är dressyrstammad, självaste Don Schufro till morfar ;) så efter att ha sett henne löshoppas och provat henne en gång till bestämde jag mig. Så var det ju bara det där med besiktning och röntgen igen…Fy vad nervös jag var då! Men det var inga problem och Honey hade gott om plats mellan sina tornutskott :) En glad Åsa fick den 1 februari 2011 hem Honey <3

Efter det har det verkligen gått upp och ner för oss med bottenrekord under förra året…Mer om detta en annan gång! Nu är det nytt år och 2014 är det som börjat bäst av de tre år vi hittills påbörjat tillsammans så jag har stora förhoppningar på detta år! Hoppas ni därute känner likadant för egen del! 

Då Honey varit skadad tidigare i år anser jag att hon redan haft sin vila och kör på nu under vintern för att göra henne starkare och lydigare.

Idag var det dags för hoppträning - alltid ett spännande moment då Donnan är  - milt uttryckt - förtjust i att hoppa, vilket matte iofs gillar, men tro mig, när det gäller Honey kan det bli FÖR bra. Ni som känner oss vet vad jag menar, för er andra, tja ibland beter hon sig lite som en ponny och nästan sticker mot hindrena. När jag ibland trimmar i ridhuset (som tillhär mion hopptränare och där är alltid hinder uppbyggda) har hon svårt att fokusera på markarbetet för "Matte du vänder ju upp mot ett HINDER!" när jag försöker rida på stora volterna...;) Nu i höstas när vi skulle börja hoppa igen efter skadan var hon mer vild än tam och vi fick börja med att travhoppa - suck!

Men nu har vi tränat ett tag och hon börjar komma ner på jorden. Idag var hon jättefin och vi fick till en bra reglerbar galopp och hon väntade fint men var ändå på G. Vi tränade mest kontroll och vägar på småhinder och hoppade en serie med bom - räcke - bom - oxer - bom  - räcke som hon gjorde bra, bara jag som blev lite väl ivirig och inte tog tillbaka tillräcklig snabbt efter så jag ger mig själv bakläxa på det! ;)
Längtar redan till nästa träning! :)

Åsa här :)

Filar också på en mer ingående presentation...så den kommer senare...;)

Idag blev det (som de flesta andra dagar sen incidenten på stubbåkern i höstas) en tur på ridbanan. Tack och lov för den! Jag ÄLSKAR min ridbana!! (Tack mannen <3) Känns lite lyxigt för en hobbyryttare som jag med en väldränerad ridbana med belysning ;) Men utan den och utan att kunna ha hästen hemma hade jag nog fått lägga ridningen på hyllan tills barnen blivit lite större...hur det nu skulle gått i så fall... ;P 
Idag hade jag dock sällskap av dotra Gry på "Fulle", Honeys hästsällskap tillika en shettisherre på snart 25 år. Rätt skönt då han faktiskt har en lugnande inverkan på (ibland smått neurotiska) Honey. Honey kändes lugn och fin idag så jag avslutade med att skritta och trava lite på grusvägen, inspirerad av dig Stina, för att variera underlaget lite iaf. Sen hjälpte jag Gry att galoppera och hoppa lite, allt för att så småningom kunna titulera mig som "Ponnymamma" hoppas jag :)

Grynet och Fulle samt jag och Honey <3